patsybatsy

Senaste inläggen

Av Patsy - 4 mars 2014 12:12

Nu är jag rädd för allt känns det som. Ja först har man ju denna röntgen av huvudet som ska göras på torsdag. Vad kommer de finna och kommer de finna något? Jag kan inte sluta tänka på allt elände som det det kan ställa till med om de skulle finna något där inne. Jag tror mest det är rutin och de misstänker egentligen inget men hur det än är, så är ju inte huvudet eller händer som de ska vara. Händerna blir stela och värker, fumlig och det kliar i dem. 
Huvudet är lite lättare nu för tiden faktiskt men jag tror stressen blivit lite bättre. Nu får jag nästan panik för att skolan kommer ta slut för sommaren. Vill ju fortsätta men dags att jobba lite. Ingen semester här inte i sommar, men lite kul ska jag nog hitta på. 

Jag är även rädd för mig själv just nu. Jag har förändrats så. Vet inte vad som händer, men efter jag fyllt 30 har nya sidor, luster och drömmar kommit fram. Rädslan och samtidigt hungern efter att få ge mig ut på äventyr finns där. Hur kan man bli sådan? Min mål för 5 år sen som jag hade då, dom finns inte idag alls. Det skrämmer mig och jag blir deppad för jag inte förblir den jag är. Men ingen är väl sig lik sen dem var barn. 

I helgen blir det tjejmässa och lite kalas. Det ska bli kul med tjejmässan då jag älskar att strosa runt och bara kika. Hoppas även få göra en liten sak men säger inget om det. För säger jag inget så blir jag inte besviken om min plan inte går igenom alls. Ska dock jobba natten till lördagen så får se hur det går. Men måste hålla mig pigg till kvällen för då är det ju Mello och bara så ni vet, det har slagit runt helt i huvudet på mig. Jag har fullkomligt explodera i känslor för Sanna Nielsen. Har aldrig haft något emot henne men när jag nu lyssnat på hennes låtar så betyder dem något helt annat för mig än förr. De har kärlek, något vackert och sorg i sina texter som får mig att smälta. Så jag hejjar absolut på hennes "Undo" på lördag får jag säga. 




Love U all my little bats ( läsare ) 

Av Patsy - 28 februari 2014 07:30

Jag är glad jag har fått en sådan bra läkare nu som verkligen bry sig om mig och vill jag ska må bra. Det tråkiga är att jag åter igen måste gå igenom något som jag hatade som liten. När jag va 16 hade jag huvudvärk. Ofta kan jag tillägga. Läkaren ville då kolla om det inte var så att något tryckte på i hjärnan. Så fick röntga huvudet. Minns så väl skräcken innan. Mamma var med mig då och höll min hand. Hon var också orolig. Tänk om de hittade nått?
Nu vill de ha in mig igen. För mitt tryck över huvudet och mina händer. Min Dr hade konsulterat tillsammans med sin kollegor och de ville jag skulle kolla av. Jag kan säga med säkerhet att till 90% kommer de inte hitta något som trycker på. Men 10% känner sorg och orolighet. När jag fick samtalet igår om tid började jag helt plötsligt tänka på Amanda. Hur hon kommer klara skolan. Vara som ungdom. Bli som vuxen. Jag vill uppleva det där... Det är bara en rutinkoll säger alla och det hoppas jag att jag inser snart. Men de där 10% vill inte ge sig.
Ska bli skönt att komma iväg själv och tänka på något annat. Min natt i Stockholm tycker många är märkligt att åka själv. Jag säger, tyck det då. Min familj behöver vila lite från mina humörer och de behöver sakna mig lite. Och jag dem. Detta är första ggr jag åker själv. Ingen familj och ingen Lina. Jag och jag. Få sova, shoppa, kika företag, äta ute och köpa med massor gott och omringa mig med massor av kuddar till kvällen..
Ge mig tid att smälta allt runt mig nu...

Av Patsy - 21 februari 2014 18:48

Jag vet inte vad som vakar över mig ibland men idag tror jag att någon hjälpte mig på vägen till Blg. Jag kom i 80 och hade kört förbi en lastbil. Var oki vägar, lite slask här och där. Men inte så man skulle snurra men jo visst fan fick jag snurr på bilen. Hade som tur var inte några bilar efter mig eller på sidan men tänk om. Jag var så nära räcket så jag trodde det var kört men jag måste ge eloge till mig själv som klarade av att parera upp bilen igen. Hua. Men ja man måste erfara för veta hur det är helt enkelt men är glad jag slapp krocka.

Ja tentan idag då. Vad säger man om den då? Inte så mye. Beviken jag inte hann kika igenom anteckningarna inna på skolan och kom helt uppstressad till klassrummet. Usch. Men den är skriven och hoppas på ett G nu också. 

Bröt ihop idag här hemma. Det vart för mycket med badrummet nu. Jag vet att Erik fixar det så det är inte det men det vart bara för mycket. Tårarna kom bara. Jag stod där och bara grät och kollade på eländet. Hatar att vara så här. Hatar att jag bryter ihop för lilla minsta. Hatar det!

Av Patsy - 18 februari 2014 21:52

Drastisk rubrik, men kan ärligt säga jag vart rädd igår kväll när jag la mig. Hade lagt mig, helt nöjd och tänkte, gud vad skönt att få sova. Då högg det till. En känsla jag aldrig känt i hela mitt liv. Rakt i bröstet så högg det till så det gjorde ont i hela bröstkorgen. Min tanke var bara att nu dör jag. Jag dör här och nu. Jag var uppstressad som bara den och hjärtat slog i 120 och det högg till flera ggr. Det var inte som när man klämmer en nerv, alltså det kändes annorlunda. Det högg och sen vart bröstkorgen varm. Jag fick panik och gick upp. Erik låg nere i soffan och jag gick ner till han. Gick lite i rummet sen följde han med mig upp och la sig med mig i sängen. Jag lyssnade på hans ord men magen började göra ont och bröstkorgen knöt sig. Erik försökte lugna mig men tillslut somnade han av trötthet. Vad kunde han göra ? Inget faktiskt. Men det va bra han somnade för då började jag lyssna på hans andetag och det lugnande mig. Men jag sov bara några få timmar faktiskt den natten. Va orolig hela i sömnen. Usch vad trött jag ör på detta. Jag vill bli en normal människa nu tack. 

Tentan på fredag gör sitt att stressa upp mig nu som tusan kan jag lova. Det är säkerligen den som ligger bakom all stress nu denna veckan iallafall. Valium tack. Men lika bra att tenta av, och blir det omtenta så får jag ta det då. Jag vet att minnet är skit och historian kommer bli svår för mig. Vad jag önskade jag hade så bra minne som vissa av mina kamrater. Jag e stolt över dom att dem minns så bra, men jag vill även såga ut den där lilla hjärnan på dem och dra nytta av den :P Haha nej då skojar bara =)) Det löser sig nog på nått sätt som pappa bruka sä ;)


By the way, ingen som ha kläder i strl 122/28 el större?? Behöver samla på mig lite igen för knodd =) Hojta i så fall =)) 

Av Patsy - 16 februari 2014 20:59

Ja men att varva ner det var inte så lätt som jag trodde att det skulle bli. Att ta bort klockan från nattduksbordet måste vara en av de bästa sakerna jag har gjort dock. Jag kolla inte alls längre vad klockan är och jag kan slappna av på ett helt annat sätt än förr om nätterna. Men jag slutar inte vakna. Jag har inte vågat ta ut medicinen än som skulle få mig att sova bättre. Det borde ju bara vara att plocka ut dem, ta dem och låta dem verka. Men gör jag det? Nej.. Imorgon ska jag hämta ut dem. Ska ändå in till bibblan och läsa. 
Ha lite ångest för tentan nu som kommer på fredag. Mest för jag känner att jag kan det men jag kan det ändå inte :P Haha åh jag kan förklara enkelt men jag kan inte få in de mer avancerade förklaringar som man måste börja kunna. En sak är då säkert. Så många fina nya ord som jag lärt mig på denna tid i skolan, förgyller min hjärna. Så jag välkomnar dem, men några i taget ;)

Min träning har fått ligga helt still nu då när jag är som jag är. Vill inte känna stressan att jag inte hinner träna. Men nu börjar det blir fint ute så man kan kanske snart börja gå ute på promander. Men ska ta tag i det igen, fast när jag hinner och känner att jag verkligen vill det också. 

Så en dag i taget, dag för dag är det enda som jag kan åstadkomma just nu. På tisdag har jag ny tid för nya prover igen och veckan därpå ett möte med min Dr. Så får se vad det hela kommer sluta med. Massage vill jag ha =))

Av Patsy - 12 februari 2014 20:14

Jag är inte ute efter ditt medlidande och jag förmodar att man egentligen skulle hålla käften om hur ens liv är. Men om jag kan varna någon annan eller iallafall få folk att se att allt är inte en dans på rosor, så är jag nöjd. 


Jag var så säker på att det var sköldkörtlen som det var fel på, inte att jag var utbränd men under denna veckan så tror jag att någonstans undermedvetet så kanske jag visste. Men när denna andra Dr ringde ( min andra läkare var upptagen ) och vi började prata så tror jag hon hörde ganska snabbt vad det var för fel på mig. När hon sa att mitt resultat inte alls var nått fel på, snarare tvärtom att jag låg på för hög dos av levaxin, så brast det för mig. Precis som ett barn började jag gråta och hela kroppen bara sjönk ihop. Mest för jag visste att är det inte sköldkörteln, ja då är det de andra.

Jag ville verkligen inte placeras i det där facket. Verkligen inget illa ment men de senaste åren har jag fått höra så mycket negativt om människor som bryter ihop eller gå in i väggen så jag skäms nästan för mig själv nu. Men detta drabbar många, mäktiga människor som mindre mäktiga. Människor som varit duktiga och som har tagit på sig för mycket. Det är väl det jag har. Skolan, jobbet, tjejjouren och familjen. Jag klarar det inte bara. När jag kommer hem vill jag sätta mig ner och se vad min dotter gör och vad hon har pysslat med under dagen, inte stressa vidare med tvätten, laga mat och småstäda. Inte tänka på morgondagen redan hur jag ska fixa att vara med när vi arbetar. Jag känner mig så taskig som inte kan tillge så mycket i det skolarbete som vi har nu. Även om jag vet att tjejerna förstår och de tycker att jag delge en del men jag känner i mig att det funkar bara inte med mitt huvud. Dr skulle skriva ut nått lugnande så jag kunde få sova på nätterna nu. Men jag var tveksam till det men om det ska få mig att må bra måste jag ge mig in i djävulens mediciner. 

Jag gråter. Kan inte sluta. Det är som om någon har satt på en kran. Mamma sa att det var precis så hon kände också, men hon gick hela vägen in i väggen. Jag är på väg men jag är inte där och jag hoppas att vägen dit avbryts. Vill inte hamna där helt enkelt för då är det bye bye med skolan. Jag fixar det inte då. Och detta är nått jag drömt om länge, högskolan. Även om det är stentufft så går det ju faktiskt ok för mig där. Jag får min G och jag tar mig förbi kurs efter kurs. I slutet vill jag komma ut med min examen och kunna börja jobba. Så nej jag gör vad som helst för att hindra det. 

Imorgon kommer det säkert kännas lite lite bättre. Hoppas det iallafall. 

Ny dag ny kraft.

Tack mamma och pappa för ni förstår exakt vad jag går igenom och finns där. Även du Lina, min bästa vän som har orkat lyssnat på alla mina bekymmer som jag skapat dessa månader. Å alla ni andra som orkar läsa och peppa mig. Det låter smörigt som fan men varje ord ni skriver värmer mitt hjärta, och minns, jag har ett hjärta av is :P

Så idag, har jag börjat avverka det som jag inte klarar av just nu. Jag har tagit pause från tjejjouren. Jag kommer att städa mitt nattduksbord. Bort med klockan och alla skrivböcker. Sängen är till för att sovas i. Sen ska jag börja fördela min tid så jag har min vilotid på kvällen så jag kan varva ner. Inge plugg på kvällarna. Och börja med min medicin och ta tag i träningen igen. För den fick mig att faktiskt känna att jag lyckats med nått... 

Några små steg och kanske de få in mig på rätt väg iallafall...

Av Patsy - 10 februari 2014 20:29

Jag orkar inte med det här längre. För var dag som går nu blir jag bara sämre. Jag mår sämre än sämst. Vad är det för fel på mig???? Jag har ingen ork längre. När jag kommer hem från plugg med tjejerna är som som död. Hjärnan KAN inte ta in info alls. Att behöva ursäkta sig hel tiden för man är "trög" börjar nu kännas fånigt får jag säga. Nätterna är somnlösa för det mesta. Jag sover kanske djupt i 3h för att sedan vakna av och till. Trött om dagarna. Ingen gnista alls. Blir ledsen för allt som någon säger till mig för jag är överkänslig. Det drabba skolan för jag kan inte tänka. Tänk själv att du har hela konceptet i huvudet men du får bara inte ut det. Jag skojade med Malin idag och sa att man kanske skulle behöva en bilderbok til provet sen vi ska ha. Jag menar fullt allvar nu. Allvarligt skulle jag behöva den där bilderboken för att få fram vad jag faktiskt kan. Min träning hade jag kommit igång med på allvar men jag orkar inte ens tänka tanken att träna en sån här dag. Idag gjorde det ont i hela ansiktet av nervsmärta när jag skrattade med Manda. Det slutade med att jag började gråta för det gjorde så ont. Ont i tänderna och i munnen har jag fått. Fått brännande känsla under fötterna och i fingerspetsarna. 

Det värsta är att det känns som folk inte tro å mig. Som om jag hittar på allt för jag tycker det är roligt. Tro mig! Det är inte det minsta roligt att behöva sga nej till min knodd för jag orkar inte med saker. Jag hyscha åt henne när hon prata för högt för det blir för virrigt för mitt huvud. Hon går till pappa för han är roligare. Är det så här hon ska se mig? Jag är 31 år gammal och mår som om jag skulle vara 50 med konstant värk och det känns som jag skulle behövas läggas in på psyk för jag är så down och överkänslig för allt... 

Jag vet inte vad jag gjort för fel för att få detta och varför jag ska må som jag må. Det enda jag vill är iallafall bli pigg igen. Det är allt jag önskar!!

Av Patsy - 8 februari 2014 19:14

Bajs och dubbel bajs. Ja det är så det känns nu på em. Jag har inte träna idag plus att jag har inte ätit så bra. Är inne i godisbesatthet nu. Fan.. Kastar mig över allt just idag. Åh fan vad jag känner mig som en looser men det är för jag föll i humöret. Kan inte styra över det där. Det känns jätte jobbigt men jag kommer köra dubbelt imorgon nu med träning.. Tar motion på morgon och styrka på kvällen...

Jag undra när min dr ska höra av sig. Jag sover jätte dåligt nu på nätterna. Vrider mig från sida till sida bara och stirra på klockan. Jag hatar det. Blir bara mer och mer trött för var dag som går. Tur jag köpte makeup stores cover conceler. Den täcker mörka ringar under ögonen kanon. Men ska det fortsätta så här kommer jag få göra hudtransplation. Seriöst faktiskt... 

Nej lite Mello kanske piggar upp :)

Skapa flashcards