Tänkte skriva en liten historia idag som jag känner för.

"Nej jag har inte dom känslorna för dig."
Jag stirrade på honom och kände mig hemsk. Jag hade nog sjunkit ner under en sten och gömt mig om jag hade kunnat. Han hade slagit undan benen på mig och jag förstod att jag stod där framför honom nu och hade gjort bort mig helt. Han såg på mig med ögon som sa: men lilla vän, du är en bra vän, även ett bra ligg men jag skulle aldrig få några starkare känslor för dig.
Jag vred ner blicken och jag kände tårarna komma. Dom brann i ögonvrån. Nej jag ville inte visa han hur patetisk jag var. Han lyfte upp min haka och torkade bort tårarna. Jag slet mig bort från han och gick bort. Jag ville inte se han och jag ville inte att han skulle se mig gråta. Nog för jag var den som kunde visa känslor men inte när jag själv förnedras.

Han sa till mig, kan vi inte lämna allt och bara skapa en framtid du och jag. Hans ord brände nästan hål i mina ögon. Mitt hjärtat hoppade 99 skutt på en sekund. Hur vågade han ens skriva dom orden till mig? Jag hade allt nu och han hade inget. Han ville rasera min känslomässiga värld nu med dom orden. Tårarna rann. Jag älskade det jag hade byggt upp men någonstans viste jag att han väckte nått i mig som jag inte känt på länge. Det va orättvist men jag vet att någon hade sagt till mig en gång, att livet är inte rättvist. Jag vet det. Men det han gjorde va grymt. Sakta började jag skriva ner mina ord till han. 
"Jag vill......