Jag vet redan vad de andra ser. Jag stressar. Det är ett faktum men jag är så tacksam att Madde hjälpte mig avlasta lite med tjejjouren. Så ändå lite mindre. Men jag tror inte folk förstår hur mycket jag vill visa att jag kan, jag kan förstå det här med skolan. Hur viktigt det är för mig att visa att lärarna ser att jag kan och tycker det är intressant. Allt som har med skolan nu måste jag göra. Det kommer absolut först! Å nej jag vet det är inte så bra att gå in i väggen men jag hoppas det finns människor som håller i mig, bromsa mig. Eller kanske även tar emot mig. 
Nu har jag bara 1 uppgift kvar att skriva om och det är sååå skönt. Kan jag äntligen ta tag i läsningen som varit sisdåär med faktiskt. Det blir fokus nästa vecka det. Fast päronen är här men då får det bli att gubben får ta hand om dem denna ggr. 
Det värsta är, eller faktiskt det bästa också att jag tar på mig andras problem på mig också. Men jag har så svårt att bara stå där när nadra har det svårt eller vill prata. Och jag VILL vara där och lyssna. Men jag vill lösa deras problem och det kan jag inte och det frusterar mig så fruktansvärt mycket :/ Önskade så att jag hade en enkel lösning.

Ja just det ja. Min födelsedag idag. 31 år mina vänner. 31 år har jag funnits på denna värld. Det är ju inte klok. Jag känner mig inte en dag över 25. Jag tror jag stannade där och sen kom jag inte vidare. Men jag bry mig inte så mycket om ålder, seriöst faktiskt. Min åldersnojja har försvunnit. Jag lever här och nu.

Här och nu !

Jag är där, min målvikt har kommit. 70 kg exakt. Det tog mig bara sisådär 6 år men jag är där. Det känns lite overkligt att jag faktiskt väger nu lika mycket som jag gjorde innan jag började gå upp i vikt när jag va 17 år. Ganska sjuk känsla. Ingen speciel kost heller snarare mindre av den. Jag äter väldigt lite mat men unna mig ändå det jag vill. Jag svälter mig absolut inte men jag äter inte så mycket av den bara. Egentligen skulle man väl börja träna nu för att bygga upp lite styrka men varför är jag så anti mot motion. Är så jäkla bekväm av mig så det är inte sant. Jag vill inte springa eller träna på gym. Jag har ju gått på gym och då hade jag inte körkort så jag fick det inte att gå ihop så det kanske skulle gå nu MEN när ska man ha tiden när man reda nu är stressad??? Jag fattar folk tycker jag är vimsig. Jag ha glömt det mesta tror jag. Men försöka få ihop lite jobb, familjen, djuren, Mandas intressen och sen nya vänner man vill umgås med för att blanda in lite familj och ganla vänner.. Tjohoo tiden liksom...

Men iallafall hello min nya kropp =)) U make me happy nu vill jag bara att allt annat också ska bli bra med kroppen :/ Men vissa saker ha blivit värre. Åh jag fatta inte att man inte får hjälp med vissa saker. Hur kan inte läkaren se vad jag mår dåligt av det och hjälp en liksom.. Men nej skönhetsfel hjälper dom tyligen inte till med i Ludvika men ha hört att i Blg få man hjälp... Kanske man skulle söka sig dit. Ingen kan förstå, hur man skäms när man ska visa sig ibland. Jag önskade så att man inte va så ytlig ( eller vill jag kalla mig själv ytlig?) men det är jag kanske. Och jag hatar det så innerligt. Skulle ge allt för att få bort detta enda ting sen kan jag ta celliuter å jag kan ta rynkor och jag ta även lite häng där och var. Usch tänk att en sak kan göra en så osäker på sig själv =(

Tänk, att det är så lätt att höja på ögonbrynet när andra pratar om prestationsångest sen sitter jag där själv och få panik känslan så det bara skriker om det. Jag behöver ett break i mitt arbete. Ha skrivit och skrivit. Nu sista uppgiften i denna del av tentan men fan så svår så jag blir fan tokig. Jag vet varken ut eller in, hur ska man börja, vad ska man skriva om. Jag, skrivkramp???? No fuck :/ Jisses kanske det lossnar snart, men att sitta och tvinga fram nått är ju inte kul alls och det blir inget bra det heller för den delen. 
När andra läser mina texter säger dom att det är bra skrivet, men jag ser texten som barnspråk. Jag vet vi går den här utbildningen för att lära oss men, ord. Fina ord. Akademiska ord. Varför ska dom vara så svåra. Jag vill kunna skriva som ett proffs. Jag hoppas innerligt jag kommer klara av det tillslut. 

Undra hur många studenter som jag sitter så här och har ångest. Haha jag vet jag inte är ensam men behövde verkligen lite annat att tänka på och skriva om. Låta det flöda från huvudet fritt. Mina egna tankar och inte andras liksom. Bla bla vetenskap hit och psykatri dit och HR hit. Orkar bara inte höra mer om det just nu. Åhhh lossna för helvete nu i huvudet. Jag vill verkligen inte bara sitta här och strirra in i skärmen ju =((

Hm undra om jag ska ringa hem till päronen och se om de är hemma och vad de gör, nej just det fan. Min mobil är ju sönder ja. Nehe vart inget med det.
Undra om jag ska ringa Lina och skvallra lite kanske, va ju ett tag sen. Nej just det ja. Jag har ingen mobil.
Jag försov mig imorse. Min första tanke, jag måste skicka sms till svärmor och säga jag är på väg. Nej just det ja, min mobil är sönder. 
Måste ringa hem och fråga Erik om han vill ha hämtmat, fan ingen mobil. Helvete också..

Seriöst är jag dum i huvudet, men utan min telefon känner jag mig isolerad från mitt sociala liv. Jag hatar att inte kunna ringa el skicka sms. En sån sak när man står och ha tråkigt och man tar fram å kolla telefon för instagram el vill skicka snapchat. Fuck you liksom. Kan du stå där och drömma typ. Bli sur, ha man lagt ut nästan 5000 på en telefon blir jag ledsen den inte vill fungera även om jag vet att teknik kan gå sönder. Men kom igen efter 4 månader. Tycker dock att Samsung alltid funkat bra för mig. Oki små missar ibland men nej i den stora helheten så ha den funkat bra ändå..

Åh jag vet jag ha inte någon dödlig sjukdom och jag lider inte av nått och ha en frisk familj mm mm men jag saknar min telefon och det gör mig galen, helt jävla galen att vara utan :/ 

Im sad :*(

Herre jesus amalia vad människor kan snabbt förändras. Jag är född gotrogen. Pappa är lika han. Under hans år så har han förlorat och blivit sviken av många vänner just för han varit så godtrogen. Lilla pappa det är tur vi har varandra för jag är precis som du. Jag tror alltid det bästa med människor. Sätter dom på höga pedistaler, vilket kanske är mitt misstag från början. När jag va liten va jag alltid snabb att skaffa vänner men det slutade alltid med att dom hittade andra vänner än mig. Jag ha haft mina bästa kompisar genom åren men det ha alltid slutat med att man stått där ensam tillslut. Tänk att vänner kan vara så en känslig sak för människor. Jag undra hur det skulle kännas att islorera sig själv. Alltså inte från familjen men från annat folk. Eller om man kunde bygga in nått varninssystem som börjar tjuta när man kommer för nära någon. Det skulle jag vilja ha!

När man blir äldre borde ju man inte ha några problem tycker jag att lita på folk. Men barn är ialla fall ärliga och säger kanske, du jag vill inte leka med dig längre. Medan vuxna mer ska köra med mindgames och prata bakom ryggen, ljuger för en mm mm.
Jag är ingen ängel heller. det säger jag absolut inte. Jag kan bli ego ja, och jag bli kall och hämndlysten. Oh jag kan bli hämndlysten. Jag är skorpion och vi glömmer aldrig ett svek. Jag är otroligt långsint. Jag kanske inte är en sån som tar upp det men det finns i mig hela tiden. Men jag är en sån också att när jag tar till mig människor in i hjärtat kan dom nästan trampa på mig utan att jag bry mig för jag är gotrogen.

Jag längtar tillbaka till gymnasie tiden. Det sista året när vi va ett gäng som hängde och trivdes bra ihop. Fan vad kul det var då. Jag ser tillbaka till den tiden ofta och minns den med värme. Men inget håller för evigt. Det finns alltid någon liten jäkel som ha en nål och sticker hål på en bubbla vare sig det är tiden, man växer ifrån varandra el man bli ersatt av andra. Jag tror det är unikt att hålla ihop med vänner mer än några år.

Lina du och jag är nog unika :P Haha el som vi bruka säga "speciella".

Jag börjar bli sjuk och jag vet jag ska jobba i helgen vilket känns såååå typiskt plus att jag ha lite att läsa ikapp för jag läste inte det jag skulle idag.. 
Men skit i det, nu är det annat som börjar krypa på. Oh yes, det är dags för en tur med min kära mörka ångest igen. Det är grymt jobbigt när det börjar komma och jag känner det så väl när det väl börjar liksom. Nu ha jag ångest för så mycket också, fast jag kanske inte borde. Ha madrömmar på natten också om det. Hur ska jag få det ur huvudet. Försökte spela cool och inte bry mig om det och även skratta åt det men det gick inte. 
Å sen det andra som oroa mig att jag bli för mycket. När jag väl hittar någon vän el människa jag verkligen gillar och känner förtroende för, vilket inte är ofta så kan jag faktiskt öppna mig en hel del. Men men men.. Jag kan öppna mig för mycket och det kan bli för mycket av den delen. Jag hatar att vara ego. Jag älskar att hjälpa människor och finnas för dem med hjälp av att lyssna. Så när det blir fokuserat på mig blir jag antingen tillbakadragen el så kommer allt liksom. Nu kom allt. Nu kom allt och jag blir att ångra det så fruktansvärt. En rädsla i min själ är att människor tröttnar på en som man faktiskt släpper in. Bästa vännen min bruka jag säga är den enda som orkar med mig men tack gode gud för det, för hon är en underbar vän. Men om man faktiskt vill släppa in någon ny och man gör helt enkelt fel. Det är svårt att ångra sig nu i det fallet. Ibland är det skönt att bara stänga in sig i dom där murarna jag har. Utan att behöva släppa in någon faktiskt. För släpper jag inte in någon så kan ingen såra mig. Samtidigt blir jag å tänka på en sak. Jag vet min man älskar mig. Tills döden men saker kan hända ochmom han nu skulle lämna mig el vi kommer till ett vägskäl, då vill jag inte stå där helt ensam. Jag vill ha mina vänner runt mig. Mina speciella vänner.

Jag pratade med min mormor för någon dag sen. Berättade för henne om skolan och allt nytt folk man mött och hur jag trivs. Hon berättade att när hon pluggade kände hon samma som jag. Att man kände sig hemma där på nått sätt. Och hon var så rädd för att sluta också för hon viste att då tar ju skolan slut och vännerna sprids för vinden. Så håll i hårt i dina vänner sa hon till mig och dom du tycker om. Det tänker jag sannerligen det lovar jag babcia men jag hoppas dom håller i mig också...

Huvudvärk. Bultande jäkla huvudvärk. Ska man drabbas av spänningshuvudvärk igen eller? Nej jag hoppas innerligt det bara är all spänning och stress man ha i kroppen som kommer släppa. Trött som attan men jag ha varit så fokuserad på den är förbannade tentan som vi fick tillbaka idag. Jag är ganska nöjd. Fick tillbaka ett G och det är huvudsaken MEN... Ja det finns ett men. Jag kunde ha gjort bättre. Sista dagarna innan tentan kunde jag INTE koncentrera mig alls. Jag va trött och ofokuserad. Sen just när jag sitter med ett prov så får jag sån prestationsångest. Och jag vet att jag kan mer men blockera mig helt. Allt bara låser sig i huvudet. Så där tror jag att jag tappar mycket. Jag är nöjd över att jag fick G och inte U för hade jag fått U hade jag hamnat efter och haft det hängande över mig. Och då bli jag stressad och det blir bara pannkaka av allt för min del. Men jag är besviken att p.ga att jag kunde ha gett mer. Jag måste gå igenom alla aspekter för att gå igenom allt i mitt huvud. Hur ska jag annars släppa det hela ? 

Det är konstigt vad jag ha förändrats från gymnasiet. Jag va alltid nöjd då med G och man hade inga större mål. Nu? Nu är det som om man nästan pressa sig till gränsen så mycket man bara kan. Näsa tenta är snart igen och jag börjar redan fokusera. Måste läsa tills man stupar typ. Jag får inte slappa. Disciplin Patsy. Hur ska jag annars bli nått annat i livet än det jag är idag? Målen har jag och nu är det bara att ge sig efter dom målen. Fan ta den som ställer sig i vägen för mig.

Seriöst jag behöver komma bort nu och bara släppa skolan helt för att koppla av. Lina och jag dra på kryssning och sedan blir det hotellnatt i Stockholm i helgen =) Fan vad skönt det ska bli! Jag vill bara släppa allt och låta mig få ha roligt faktiskt. Det har varit lite tunga veckor nu och jag har fokusera mer på vad andra vill än vad jag själv vill liksom!

Work Bitch ;)