Yes idag kunde jag köra min träning igen. Va dock så det sved i låren men va fan. Kör på. Sen efter det så körde jag boxning. Men idag hade jag faktiskt en unna dag med lite gott men får faktiskt säga det vart lite mindre gott än jag bruka. Fick dåligt samvete så åt inte alls de mängder som jag bruka. Kommer kanske bli att jag minska mer ooch mer på de där fredagsmysdagarna.. 
Idag fick jag äntligen läst allt som ska läsas till skolan men nu börjar det att plugga till provet och hitta teorier till vår analys till det här ämnet. Men jag vart himla glad när jag var värdig med det kompendiet som jag fick läsa idag :P

Idag fick vi besök förresten. Mandas bästa kompis Karin fick komma och sova över idag. Är så mysigt när de leker och trivs bra tillsammans. Dessutom så har Karin tålamod med Mandas humör. Herre gud den ungen kan bli tjurig.

Har skickat efter nytt paket med kläder från Sweden Rock Shop. Men vart inte så mycket kläder. En ziptröja men sen ett halsband som jag velat haft så länge men varit lite för dyrt. Va rea nu dock ;) Så passade på och slängde även ner en ny plånbok som jag ville ha. Mina fina jag köpte på kryssningen som jag på med Lina, den börjar släppa i sömmarna. Det var dags för en ny en. Så kan lika gärna köpa en där igenom =)

Ja tänk att redan eftter 3 dagar har jag så ont i mina lår så jag tror ta mig fan jag dör snart :P Haha helt sjukt. Stackars muskler där inne i benen som skriker. Men nu ha jag kommti igång och ja faktiskt så ha jag redan gått ner några hg. Jag behöver väl egentligen inte gå ner mer men det är ett plus ändå. Drömmen är ju att komma ner till 65 men jag vet inte om jag skulle lyckas med det. Bygger ju för en stabilare kropp.
Haha bästa träningsmusiken är absolut Björn Rosenström ;)

Känner att jag e grymt tråkig nu. Läser bara och visst det lär man ju göra för skolan men. Vill göra nått kul nu. Festa eller kanske åka bort el nått. Ja jag vet inte, bli lite wilrd och crazy för att få ut all energi som man boxat in i sig. Behöver få utlopp för dem :P

Ahh har funderat igen om framtida jobb. Va lite inne på att jag ville jobba på personalenheten i Ludvika kommun. Men efter vår intervju med dom så känner jag inte alls för det längre. Nej jag måste nog få lite mer intryck från andra organisationer också för att få lite mer insyn. Ja det är svårt det där med framtida jobb.... 

Men jösses. Hur otränad är jag egentligen? Gjorde knäböj idag. Och lite andra benövningar. Fatta jag kunde inte gå nerför min trapp sen. Benen bara vek sig konstant.Ha ha började skratta hysteriskt men åh vad otränad man är. Men nu är drt andra dagen med träning å skärpning av mat. Känns oki än. Suget finns där men jag avstår gott.
Va hos dr idag då. Nu ska ni få höra. Jag är inte kroppsligt sjuk. Jag är psykisk sjuk. Jo visst dr tyckte jag så deppad ut och inte alls glad ut. No shit. Efter att ha poängterat 10 ggr att det är ingen depp och jag behöver ingen psykolog fattade hon vinken. Fick då lämna prover på det mesta. Så nu bara vänta och se då. Jag hoppas det visar nått för då kanske de kan bota några av mina symptom.

Varför la jag ut min kropp på instagram ? Ja det kan man undra.. Men det är min peppning. Lika som jag kommer lägga upp kort på bloggen. Det är mitt sätt att motivera mig själv till att verkligen ta tag i det. Men därimot måste jag ju säga att jag har aldrig varit i denna sits som jag är i nu. För jag har inte varit på min idealvikt när jag har börjat träna. Bara det ger mig ett leende. Kommer bara att köra hemmaträning. Jag vill till gymmet men jag är bekväm och vi har ju träningssaker hemma som funkar plus min egna kropp att träna med så nej jag börjar med det. Är så glad att få tips från en gammal vän som är PT =)  Det betyder verkligen en hel del å få pusch och hjälp på vägen. 
Idag vart det 30 min intervall på gåbandet. Jag måste säga att även om jag nästan kräktes när jag sprang log jag genom smärtan för efter inte ha tränat på flera månader så klarade jag av att springa i 10 min. Det är helt sjukt mycket för mig kan jag lova...

Så nu är det nya krafter för morgondagen =))

Jag vet många titta snett på en när man använder sig av ordet håla. Men Ludvika är en liten håla. Mysig på sina sätt, absolut. Men jag kommer nog aldrig uppskatta Ludvika riktigt fullt ut. Staden är fel för mig och ändå rätt. Skumt va? Jag saknar mitt Kalmar väldigt ibland. Men nu har jag bott här i 11 år i lilla Ludvika. Lilla Harnäs. Och 11 år firar jag med karn också. Nått gör vi rätt eftersom det hållt i 11 år bruka karn säga. Ja nått gör vi rätt. Det känns som vi varit ihop längre ibland och mindre ibland. Men nu står vi här. 11 år bakom oss. 6 årig dotter. Hus och gifta. Vi har skapat oss ett liv. Nått att leva för tillsammans. Nu får vi se då om det blir 12 år :)

Nu blir jag faktiskt förbannad på riktigt. Har ni sett Aftonbladets kampanj om de gamla. Först tänkte jag, fan va bra de börja uppmärksamma den brist på vård som finns idag bland våra gamla. Men när jag sedan läser en krönika av en journalist vid namn Britt Peruzzi blir jag faktiskt förbannad och undra nu vad fan skriver dom???
Jag har jobbat som undersköterska i 13 år. Jag har sett det mesta vad gäller äldrevården. Och jag vill bara poängtera en sak. Vi är underbemannade! Jo det är vi faktiskt. Hur vågar dom sitta och peka finger på oss? Klart som fan det finns rötägg i vården som det finns i andra yrken och arbetsplatser. Tror kanske Britt att alla är änglar som jobba inom vården? Nej absolut inte. Hon skyller förvisso på lite olika titlar i vården och det kan jag hålla med om att vissa sjuksköterskor är helt jäkla inkompetenta och även läkare med undersköterskor. Men att skriva att vi skyller ifrån oss på att vi är underbemannade och samtidigt sätta de dementa på höga stolar blir ju helt fel. Förstår inte dom anhöriga att deras mamma och pappa eller kanske farbror mm är sjuka!!! Dom är dementa. Många av dem som vi får in känner knappt igen sin fru längre. De resonerar som ett barn, kan få plötsliga utfall och vara aggressiva. Men anhöriga förstår inte eller vill inte förstå detta. Klart man inte ska ursäkta liggsår eller att de blir undernärda. Men många av våra gamla som ligger på vårdhem eller kortis mm mm kan faktiskt helt plötsligt vägra äta och vägra dricka. De har gett upp. Vi ser sånt men de anhöriga vill inte se detta. Och klart att man vill ju att sin mamma och pappa ska leva vidare, men snälla förstå att vi kan inte styra detta. Då det är deras vilja eller deras kropp som ger upp. Jag vet att det är svårt att se sånt här. Jag har själv suttit där med min gammelfarmor. Jag har varit med så många ggr vid dödsfall och när de börjar ge upp. Men snälla ni detta är gamla människor, vi har inga mirakel att ge dem och hoppas de blir unga på nytt. Vi kan bara göra det så bra vi kan för dem vid livets slutskdede. Vissa anhöriga förstår detta men andra inte! Och detta måste ni förstå som inte jobbar med dementa, vilket jag har gjort länge mina vänner. Och tro mig, när man är ensam personal på natten och ska försöka hantera en man på 100 kg som är vansinnig och skriker så kan jag lova att vi är underbemannade. Jag ensam på denna avdelning ska alltså hantera detta och det ska jag kunna med min kompetens. Men som jag sa. Dementa är som barn. De är sjuka och förstår inte vad dom gör. Och ilskan kan komma plötsligt och det går inte alltid att lugna dem. En natt så höllt jag på få ett glas i huvudet av en person som var dement och arg. Personen slängde det efter mig i ilska. Några cm från mitt huvud landar glaset på golvet. Min chock att jag kunde faktiskt skadats allavarligt och är ensam på avdelningen. Ni tror att de lyssnar på allt vi säger? Nej och man kan inte tvinga en människa som inte vill göra en sak, till att lyssna. En del skyller även på oss när anhöriga får veta deras gamla har ramlat. Men snälla ni! Vi har kanske 13 andra som vi också måste hålla koll på. Jag kan inte sitta inne hos din mormor dygnet runt för de andra 13 måste också ha vård, eller anser du din mormor är mer värd än de andra? Ja kanske men inte i mina ögon som underksöterska. Då är allla gamla lika mycket värda. Och på natten kan det hända att de ramlar för de glömmer de inte kan gå eller är svaga på benen och vet inte ens de har ett larm runt halsen. De larma inte utan ropar och jag kanske befinner mig då på en annan avdelning och hjälper personalen där. Tänk efter lite innan ni yttra er. Vi är underbemmande så inni norden. När vi begär extra personal får vi höra det kostar pengar. Men hallå. Är människoliv inte värd nått alls idag??? Nej fy för er journalister som bara ser till att vi gör fel i vården. Har ni ens funderat på hur många anhöriga som gör vårt jobb till en pest eller hur ekonomin styr vårt jobb. Hur kompentens har försämrats för vi få ta in personal som knappt är utbildade. Vi gör vårt bästa som undersköterskor många av oss och rötäggen finns men vi försöker rensa dem också mellan oss. Men vi kan inte göra mer med händerna bakbudna. Tänk på det när du lämna in din mormor som är super dement och inte känner igen någon, hur mycket jobb detta är för oss. Att din mormor kan faktisk ta till ett tillhygge och försöka slå oss. Men vi som undersköterskor ska ju bara le och nicka och niga för att sedan lida i det tysta för vi orkar bara inte mer. Vi kan inte jobba med glädje när ingen motivation finns och ingen höjer oss!

I så många år har jag varit vilsen med mig själv. Jag har inte vetat vilken stil jag trivts i. Inte gillat min kropp. Känt mig allmänt misslyckad som människa faktiskt. Men nu trivs jag. Min familj ger mig trygghet. Mina tatueringar hjälper mig att älska min kropp. Jag läser nått jag tycker är intressant. Min kropp trivs jag oki med just utseendemässigt. Oki finns saker jag vill ändra men överlag så nice. Och min stil älskar jag. Mitt sätt att sminka mig och bära mig själv är jag nöjd med. Och ja.. Det betyder mycket bilder. Jag är inte självkär. Men jag tröttnar dels fort på mina profilbilder. På instagram älskar jag att ladda upp kort. Och tycker ni det bli för mycket. Skit i att följa då!

Jag vart och komma i samtal om mina tattoos idag. Jag vet det är en sak jag kommer få bemöta senare i framtiden. Och det är mina tatuering på handen som syns ganska mycket. Ev kanske även den på halsen kan väcka frågor. Men jag ska erkänna att jag hellre få vara den jag är och om en människa inte vill anställa mig för hur jag ser ut, ja då kan jag inte göra så mycket åt det. Kan man inte se bortom ett skal då är det den människans problem. I dont care.

Ha börjat komma in i ett skov igen. Har fått ont i igen. Händer och fötter har börjat somna igen. Huvudet känns virrigt och segt. Så det känns mindre kul faktiskt. Och särskillt när vi börjat ny kurs. Men jag får försöka göra så gott jag kan. Väntar på att psykologikursen ska bli godkänd nu också. Skulle vara mindre kul om man fick UG på den. Men hade ju massa skov under den kursen med. Men denna känns 10 ggr värre faktiskt. I svårighet. 

Kanon söt lärare dock. En tjej och som är yngre än mig !!! Fan när hon berättar allt hon varit med om kan man börja undra om hon verkligen inte är 40 liksom :P Erfarenheten liksom...