Jag är kanske inte så bra jämnt att lyssna eller kanske kan ställa upp på allt. Men jag försöker verkligen vara snäll och försöker ställa upp för folk. Men om man inte får nått tillbaka och bara ger och ger. Jag orkar inte hur mycket som helst. Och denna berg å dalbana upp å ner beteende gör mig galen. Jag finns här, men då måste du även ställa upp för mig. Inte svika när det blir lite tufft liksom. Undra hur många ggr jag hade fått ge upp i så fall liksom. Känns så tråkigt när man äntligen öppnar sig och verkligen släpper in människor innanför dessa murar så rasera dom murarna lika fort. Jag lessnar snart och stänger ute allt från mitt innersta. Vad är det för mening att öppna nått och sen skiter dom ändå framför porten liksom? Jag blir så ledsen bara :/ Man försöker liksom, jag som ändå inte tycker om att vara social, att släppa in människor. När ska man lära sig? När man ha bränt sig x-antal ggr el ? Hur kan man vara så skör och ändå vara så kylig som jag känner mig ibland. Det går inte ihop bara. 
Synd man ska bli sviken igen men jag kan inte annat än att klippa bort dig, för du ha faktiskt innerligt svikit mig ännu en gång och dom sår du lämnar blöder extra mycket. Jag har inget att lägga om dem med och jag kan inte visa dem för någon. De finns innanför utan synlighet. Och jag måste läka dem själv, vilket jag inte orkar mer än en gång..

Det är så fruktansvärt jobbigt att inte set framtiden ibland. Tänk om man kunde sia om den och veta exakt vad som väntar en där framme. Om man tar rätt beslut om det en eller det andra. Jag vet inget och inte du heller. Det enda man vet är vad man känner här och nu. Det är hemskt jobbigt att såra människor eller att man gör nått som man egentligen inte menade att göra för man helt enkelt tror på en framtid som kanske inte riktigt inkludera dom man har i sitt liv just nu. Det är synd att den som är beslutstagaren ska bli ett svart får faktiskt. Istället för att hyllas för den som lägger fram problemet så blir det istället att man hatas för det man just vågar ta fram problemet. Det är inte lätt att vara människa ibland med tunga beslut på ens axlar. Man tror så många ggr man gör rätt sen blir det fel ändå. Men jag anser att man måste utgå ifrån sig själv och ingen annan. Man ska aldrig jämföra sig med andra för man är en egen individ. Visst kan man väl om man vill lyssna på liknande saker men man kan aldrig sätta in sig i en annans persons historia. För det är just deras inte ens egna. När man skapa mönster så skapa man unika mönster för sig själv. Mina mönster är nog mest upp och ner för det är så det känns i mitt liv. Antingen är allt uppåt eller så är allt neråt. Jag tror aldrig man haft en jämn linje direkt i livet. Fast samtidigt så kan jag känna att det blir tråkigt att gå på en jämn linje hela tiden men dom där topparna och dalarna kanske kan neutraliseras lite med en jämn linje emellanåt. Jag kan inte förklara mer än att mitt förflutna med alla saker man bär på eller ha varit med om, både bra och dåliga ha format mig till den jag är idag. Och då måste jag också stå för den jag är. 
I den långa loppet hoppas man ju ändå att människor är med på hela resan men är dom inte det så får man se dem som en bra del av sitt liv då. Jag lämnar aldrig en människa, för jag minns dem alla som betytt nått för mig. Men inte alla ha klarat av att följa med helt enkelt.
Nej livet är inte lätt och man vet aldrig vad som väntar bakom ett nytt hörn. Det kan vara solen som lyser eller en iskall vind. Men det viktigaste är att man följer sin egna väg och hoppas den förgrenar sig med andras vägar som också är på väg till det mål som en själv. 

Jag känner mig så hemskt ego. Det är lite som när man får en ny leksak. Jag vet det är nått dyrt jag inte kan behålla men ändå vill jag ha den fast jag vet att folk som faktiskt ha råd att ha den borde få ha den. Men den är så fin så jag vill inte släppa den trots att den inte är min. Vilken jämförelse men ja det känslan lite så just nu med en sak som jag har fått nytt i mitt liv. Jag är fullkomligt  överlycklig att funnit nått som ger mig lite nya syner på mig själv och dels att man faktiskt inte är så konstig med sina analyser och funderingar =) 
Haha wtf vad flummigt det vart nu då :P 
Tar en liten pause här imellan mina läsekapitel i böckerna och allt är PA/HR modeller och roller och kunskaper och mer och mer och mer. Tentan är imorgon och jag vet folk är grymt trötta på mitt tjat men när man ha så mycket som hänger på denna utbildning så vill man inte sumpa bort det faktiskt. Då måste man får G på denna tenta så de förstår att man fatta faktiskt lite av sammanhanget =)

Hade jag vetat innan hur mycket det här tär på alla håll med att läsa så vet jag inte om jag hade gett mig in på det. Haha sorry, vem försöker jag lura? Det hade jag ändå. Jag älskar att utbilda mig och få utvecklas. Herre gud vilken njutning när man faktiskt kan klättra i arbetslivet!

Hur är det med självkänslan då? Ja den är lite sådär. Ena sekunden så känns det så jäkla bra med allt och i andra så känner jag panikångest. Ni som ha följt mig vet vilka problem jag ha med ångest. Men den ha ändå hållit sig lugn och inte fullkomligt kommit upp till ytan. Utan den ligger där nere och simmar runt lite faktiskt. Jag går och maler och tänker i huvudet nu med allt och hur allt kommer bli men jag får inga utlopp för alla mina funderingar. Och de byggs upp mer och mer där inne. Men utan dem skulle inte jag vara jag helt enkelt :[

Jag vägra bli besegrad. Inte ens om jag få underkänt på första tentan tänker jag ge upp och komma tillbaka som undersköterska igen. Nej jag vägra. Min kropp vill inte och mitt sinne vill inte alls...
jag älskar verkligen att gå på högskola. Läsa är intressant. Man få tackla problem på helt nya sätt. Man får tänka annorlunda och jag älskar det. Jag ha fått träffa nya människor som ha förgyllt tillvaron så mycket mer. Man få träffa intressanta lärare och andra människor från arbetslivet. Nej jag vägra vägra komma tillbaka till det jag varit.

Jag vet det är tungt för familjen där hemma. Jag får inte se Manda längre så mycket som förr. Men får dock säga att hon trivs på dagis bra även om hon är där mer. Och vi bråka mindre än förut men man värdesätter tidem så mycket mer nu när man är med henne mitt älskade hjärta <3 

Ja med E är det samma lika. Han hatar att jag e borta så mycket. han tycker inte om att jag skapat en värld utanför oss. Men samtidigt så kan jag inte bara leva för oss. Jag måste leva för mig själv också lite. En dag så är ju tanken att vi ska ha en bättre ekonomi och kunna göra mer saker också. Ja så är tanken ialla fall. 

Damn skulle ha plugga nu men mina ögon orkar bara inte. Känns som jag ha lite koll på det hela men samtidigt inte. Känns som jag förstår vad jag ska skriva men samtidigt inte. Det är svårt att förklara. Jag tänker fortfarande i fel banor tror jag helt enkelt. Svårt det där. Men nej jag ger mig inte ;)

Asså jag borde ha andra saker att tänka på men jag vet i fan vad jag ska göra med mitt hår som känns bara blaha vad jag än gör nu. Jag är såååå grymt sugen att förlänga det igen. Trivdes så bra med mitt långa hår trots att man tappade så mycket hår från det hela tiden. Men frågan är nu då ska man färga det svart el ska man ha det bruna. Men svart är liksom jag också... Damn hatar att inte veta vad jag ska göra med mig själv. Känns som jag tappa mig lite när jag bli så här osäker och sen känner jag att hela jag bli liksom osäker på mig själv.

Nej tror fan jag ska boka tid för det där håret ialla fall. Man får unna sig lyx ibland va ;) Och det höll i 3 månader utan problem faktiskt. Och under den tiden hinner man ju samla till ny insättning igen ;) 

Vad tycker ni ??=)