Jag är inte ute efter ditt medlidande och jag förmodar att man egentligen skulle hålla käften om hur ens liv är. Men om jag kan varna någon annan eller iallafall få folk att se att allt är inte en dans på rosor, så är jag nöjd. 

Jag var så säker på att det var sköldkörtlen som det var fel på, inte att jag var utbränd men under denna veckan så tror jag att någonstans undermedvetet så kanske jag visste. Men när denna andra Dr ringde ( min andra läkare var upptagen ) och vi började prata så tror jag hon hörde ganska snabbt vad det var för fel på mig. När hon sa att mitt resultat inte alls var nått fel på, snarare tvärtom att jag låg på för hög dos av levaxin, så brast det för mig. Precis som ett barn började jag gråta och hela kroppen bara sjönk ihop. Mest för jag visste att är det inte sköldkörteln, ja då är det de andra.

Jag ville verkligen inte placeras i det där facket. Verkligen inget illa ment men de senaste åren har jag fått höra så mycket negativt om människor som bryter ihop eller gå in i väggen så jag skäms nästan för mig själv nu. Men detta drabbar många, mäktiga människor som mindre mäktiga. Människor som varit duktiga och som har tagit på sig för mycket. Det är väl det jag har. Skolan, jobbet, tjejjouren och familjen. Jag klarar det inte bara. När jag kommer hem vill jag sätta mig ner och se vad min dotter gör och vad hon har pysslat med under dagen, inte stressa vidare med tvätten, laga mat och småstäda. Inte tänka på morgondagen redan hur jag ska fixa att vara med när vi arbetar. Jag känner mig så taskig som inte kan tillge så mycket i det skolarbete som vi har nu. Även om jag vet att tjejerna förstår och de tycker att jag delge en del men jag känner i mig att det funkar bara inte med mitt huvud. Dr skulle skriva ut nått lugnande så jag kunde få sova på nätterna nu. Men jag var tveksam till det men om det ska få mig att må bra måste jag ge mig in i djävulens mediciner. 

Jag gråter. Kan inte sluta. Det är som om någon har satt på en kran. Mamma sa att det var precis så hon kände också, men hon gick hela vägen in i väggen. Jag är på väg men jag är inte där och jag hoppas att vägen dit avbryts. Vill inte hamna där helt enkelt för då är det bye bye med skolan. Jag fixar det inte då. Och detta är nått jag drömt om länge, högskolan. Även om det är stentufft så går det ju faktiskt ok för mig där. Jag får min G och jag tar mig förbi kurs efter kurs. I slutet vill jag komma ut med min examen och kunna börja jobba. Så nej jag gör vad som helst för att hindra det. 

Imorgon kommer det säkert kännas lite lite bättre. Hoppas det iallafall. 

Ny dag ny kraft.

Tack mamma och pappa för ni förstår exakt vad jag går igenom och finns där. Även du Lina, min bästa vän som har orkat lyssnat på alla mina bekymmer som jag skapat dessa månader. Å alla ni andra som orkar läsa och peppa mig. Det låter smörigt som fan men varje ord ni skriver värmer mitt hjärta, och minns, jag har ett hjärta av is :P

Så idag, har jag börjat avverka det som jag inte klarar av just nu. Jag har tagit pause från tjejjouren. Jag kommer att städa mitt nattduksbord. Bort med klockan och alla skrivböcker. Sängen är till för att sovas i. Sen ska jag börja fördela min tid så jag har min vilotid på kvällen så jag kan varva ner. Inge plugg på kvällarna. Och börja med min medicin och ta tag i träningen igen. För den fick mig att faktiskt känna att jag lyckats med nått... 

Några små steg och kanske de få in mig på rätt väg iallafall...