Jag är glad jag har fått en sådan bra läkare nu som verkligen bry sig om mig och vill jag ska må bra. Det tråkiga är att jag åter igen måste gå igenom något som jag hatade som liten. När jag va 16 hade jag huvudvärk. Ofta kan jag tillägga. Läkaren ville då kolla om det inte var så att något tryckte på i hjärnan. Så fick röntga huvudet. Minns så väl skräcken innan. Mamma var med mig då och höll min hand. Hon var också orolig. Tänk om de hittade nått?
Nu vill de ha in mig igen. För mitt tryck över huvudet och mina händer. Min Dr hade konsulterat tillsammans med sin kollegor och de ville jag skulle kolla av. Jag kan säga med säkerhet att till 90% kommer de inte hitta något som trycker på. Men 10% känner sorg och orolighet. När jag fick samtalet igår om tid började jag helt plötsligt tänka på Amanda. Hur hon kommer klara skolan. Vara som ungdom. Bli som vuxen. Jag vill uppleva det där... Det är bara en rutinkoll säger alla och det hoppas jag att jag inser snart. Men de där 10% vill inte ge sig.
Ska bli skönt att komma iväg själv och tänka på något annat. Min natt i Stockholm tycker många är märkligt att åka själv. Jag säger, tyck det då. Min familj behöver vila lite från mina humörer och de behöver sakna mig lite. Och jag dem. Detta är första ggr jag åker själv. Ingen familj och ingen Lina. Jag och jag. Få sova, shoppa, kika företag, äta ute och köpa med massor gott och omringa mig med massor av kuddar till kvällen..
Ge mig tid att smälta allt runt mig nu...