Jag börjar bli sjuk och jag vet jag ska jobba i helgen vilket känns såååå typiskt plus att jag ha lite att läsa ikapp för jag läste inte det jag skulle idag.. 
Men skit i det, nu är det annat som börjar krypa på. Oh yes, det är dags för en tur med min kära mörka ångest igen. Det är grymt jobbigt när det börjar komma och jag känner det så väl när det väl börjar liksom. Nu ha jag ångest för så mycket också, fast jag kanske inte borde. Ha madrömmar på natten också om det. Hur ska jag få det ur huvudet. Försökte spela cool och inte bry mig om det och även skratta åt det men det gick inte. 
Å sen det andra som oroa mig att jag bli för mycket. När jag väl hittar någon vän el människa jag verkligen gillar och känner förtroende för, vilket inte är ofta så kan jag faktiskt öppna mig en hel del. Men men men.. Jag kan öppna mig för mycket och det kan bli för mycket av den delen. Jag hatar att vara ego. Jag älskar att hjälpa människor och finnas för dem med hjälp av att lyssna. Så när det blir fokuserat på mig blir jag antingen tillbakadragen el så kommer allt liksom. Nu kom allt. Nu kom allt och jag blir att ångra det så fruktansvärt. En rädsla i min själ är att människor tröttnar på en som man faktiskt släpper in. Bästa vännen min bruka jag säga är den enda som orkar med mig men tack gode gud för det, för hon är en underbar vän. Men om man faktiskt vill släppa in någon ny och man gör helt enkelt fel. Det är svårt att ångra sig nu i det fallet. Ibland är det skönt att bara stänga in sig i dom där murarna jag har. Utan att behöva släppa in någon faktiskt. För släpper jag inte in någon så kan ingen såra mig. Samtidigt blir jag å tänka på en sak. Jag vet min man älskar mig. Tills döden men saker kan hända ochmom han nu skulle lämna mig el vi kommer till ett vägskäl, då vill jag inte stå där helt ensam. Jag vill ha mina vänner runt mig. Mina speciella vänner.

Jag pratade med min mormor för någon dag sen. Berättade för henne om skolan och allt nytt folk man mött och hur jag trivs. Hon berättade att när hon pluggade kände hon samma som jag. Att man kände sig hemma där på nått sätt. Och hon var så rädd för att sluta också för hon viste att då tar ju skolan slut och vännerna sprids för vinden. Så håll i hårt i dina vänner sa hon till mig och dom du tycker om. Det tänker jag sannerligen det lovar jag babcia men jag hoppas dom håller i mig också...