Jag är där, min målvikt har kommit. 70 kg exakt. Det tog mig bara sisådär 6 år men jag är där. Det känns lite overkligt att jag faktiskt väger nu lika mycket som jag gjorde innan jag började gå upp i vikt när jag va 17 år. Ganska sjuk känsla. Ingen speciel kost heller snarare mindre av den. Jag äter väldigt lite mat men unna mig ändå det jag vill. Jag svälter mig absolut inte men jag äter inte så mycket av den bara. Egentligen skulle man väl börja träna nu för att bygga upp lite styrka men varför är jag så anti mot motion. Är så jäkla bekväm av mig så det är inte sant. Jag vill inte springa eller träna på gym. Jag har ju gått på gym och då hade jag inte körkort så jag fick det inte att gå ihop så det kanske skulle gå nu MEN när ska man ha tiden när man reda nu är stressad??? Jag fattar folk tycker jag är vimsig. Jag ha glömt det mesta tror jag. Men försöka få ihop lite jobb, familjen, djuren, Mandas intressen och sen nya vänner man vill umgås med för att blanda in lite familj och ganla vänner.. Tjohoo tiden liksom...

Men iallafall hello min nya kropp =)) U make me happy nu vill jag bara att allt annat också ska bli bra med kroppen :/ Men vissa saker ha blivit värre. Åh jag fatta inte att man inte får hjälp med vissa saker. Hur kan inte läkaren se vad jag mår dåligt av det och hjälp en liksom.. Men nej skönhetsfel hjälper dom tyligen inte till med i Ludvika men ha hört att i Blg få man hjälp... Kanske man skulle söka sig dit. Ingen kan förstå, hur man skäms när man ska visa sig ibland. Jag önskade så att man inte va så ytlig ( eller vill jag kalla mig själv ytlig?) men det är jag kanske. Och jag hatar det så innerligt. Skulle ge allt för att få bort detta enda ting sen kan jag ta celliuter å jag kan ta rynkor och jag ta även lite häng där och var. Usch tänk att en sak kan göra en så osäker på sig själv =(