Nu blir jag faktiskt förbannad på riktigt. Har ni sett Aftonbladets kampanj om de gamla. Först tänkte jag, fan va bra de börja uppmärksamma den brist på vård som finns idag bland våra gamla. Men när jag sedan läser en krönika av en journalist vid namn Britt Peruzzi blir jag faktiskt förbannad och undra nu vad fan skriver dom???
Jag har jobbat som undersköterska i 13 år. Jag har sett det mesta vad gäller äldrevården. Och jag vill bara poängtera en sak. Vi är underbemannade! Jo det är vi faktiskt. Hur vågar dom sitta och peka finger på oss? Klart som fan det finns rötägg i vården som det finns i andra yrken och arbetsplatser. Tror kanske Britt att alla är änglar som jobba inom vården? Nej absolut inte. Hon skyller förvisso på lite olika titlar i vården och det kan jag hålla med om att vissa sjuksköterskor är helt jäkla inkompetenta och även läkare med undersköterskor. Men att skriva att vi skyller ifrån oss på att vi är underbemannade och samtidigt sätta de dementa på höga stolar blir ju helt fel. Förstår inte dom anhöriga att deras mamma och pappa eller kanske farbror mm är sjuka!!! Dom är dementa. Många av dem som vi får in känner knappt igen sin fru längre. De resonerar som ett barn, kan få plötsliga utfall och vara aggressiva. Men anhöriga förstår inte eller vill inte förstå detta. Klart man inte ska ursäkta liggsår eller att de blir undernärda. Men många av våra gamla som ligger på vårdhem eller kortis mm mm kan faktiskt helt plötsligt vägra äta och vägra dricka. De har gett upp. Vi ser sånt men de anhöriga vill inte se detta. Och klart att man vill ju att sin mamma och pappa ska leva vidare, men snälla förstå att vi kan inte styra detta. Då det är deras vilja eller deras kropp som ger upp. Jag vet att det är svårt att se sånt här. Jag har själv suttit där med min gammelfarmor. Jag har varit med så många ggr vid dödsfall och när de börjar ge upp. Men snälla ni detta är gamla människor, vi har inga mirakel att ge dem och hoppas de blir unga på nytt. Vi kan bara göra det så bra vi kan för dem vid livets slutskdede. Vissa anhöriga förstår detta men andra inte! Och detta måste ni förstå som inte jobbar med dementa, vilket jag har gjort länge mina vänner. Och tro mig, när man är ensam personal på natten och ska försöka hantera en man på 100 kg som är vansinnig och skriker så kan jag lova att vi är underbemannade. Jag ensam på denna avdelning ska alltså hantera detta och det ska jag kunna med min kompetens. Men som jag sa. Dementa är som barn. De är sjuka och förstår inte vad dom gör. Och ilskan kan komma plötsligt och det går inte alltid att lugna dem. En natt så höllt jag på få ett glas i huvudet av en person som var dement och arg. Personen slängde det efter mig i ilska. Några cm från mitt huvud landar glaset på golvet. Min chock att jag kunde faktiskt skadats allavarligt och är ensam på avdelningen. Ni tror att de lyssnar på allt vi säger? Nej och man kan inte tvinga en människa som inte vill göra en sak, till att lyssna. En del skyller även på oss när anhöriga får veta deras gamla har ramlat. Men snälla ni! Vi har kanske 13 andra som vi också måste hålla koll på. Jag kan inte sitta inne hos din mormor dygnet runt för de andra 13 måste också ha vård, eller anser du din mormor är mer värd än de andra? Ja kanske men inte i mina ögon som underksöterska. Då är allla gamla lika mycket värda. Och på natten kan det hända att de ramlar för de glömmer de inte kan gå eller är svaga på benen och vet inte ens de har ett larm runt halsen. De larma inte utan ropar och jag kanske befinner mig då på en annan avdelning och hjälper personalen där. Tänk efter lite innan ni yttra er. Vi är underbemmande så inni norden. När vi begär extra personal får vi höra det kostar pengar. Men hallå. Är människoliv inte värd nått alls idag??? Nej fy för er journalister som bara ser till att vi gör fel i vården. Har ni ens funderat på hur många anhöriga som gör vårt jobb till en pest eller hur ekonomin styr vårt jobb. Hur kompentens har försämrats för vi få ta in personal som knappt är utbildade. Vi gör vårt bästa som undersköterskor många av oss och rötäggen finns men vi försöker rensa dem också mellan oss. Men vi kan inte göra mer med händerna bakbudna. Tänk på det när du lämna in din mormor som är super dement och inte känner igen någon, hur mycket jobb detta är för oss. Att din mormor kan faktisk ta till ett tillhygge och försöka slå oss. Men vi som undersköterskor ska ju bara le och nicka och niga för att sedan lida i det tysta för vi orkar bara inte mer. Vi kan inte jobba med glädje när ingen motivation finns och ingen höjer oss!