Tänk att det ska ta 11 år för en att fatta allvaret i den sjukdom som finns i kroppen. Hypotyreos. Kallar den för Hypo kort och gott. Eller så säger jag underfunktion av sköldkörteln. Ja hormonellt. Underbart. Men vad gör man. Bara å leva med det. Dimman i huvudet är fruktansvärd jobbig. Jag kan inte tänka klart. Det är som att alla tankar är i en dimma. Min ork är borta. Blir trött av lilla minsta. Har värk i leder. Mest händer och benen. Mina fötter och händer somnar på nätterna nu ofta och jag vaknar av obehag. Får ingen sammanhängade sömn alls numera. Men jag är inte bitter ;) Nej men det är vad det är. Har en telefontid med läkaren imorgon så får se om man jag kanske kan få en Dr som bry sig faktiskt. Ju mer jag läser i den grupp jag har gått med i när det gäller Hypo så blir jag mer rädd av hur det sopas under mattan. Ska man verkligen behövas sopas under mattan för Dr är för okunniga? Ja vad vet jag. Men nu är det som det är och jag får helt enkelt ta en dag i taget. =)

Skolan kryper på igen. Ha slappa rejält nu dessa veckor men nu är det dags att inse allvaret faktiskt. Bli nog ett par timmar hit och dit igen. Känner mig trött redan ;) Har gjort en del men att sammanfatta som dom vill är inte min bästa sida men jag hoppas jag har lärt mig något av de gamla arbeterna.