Jag orkar bara inte vara så här igen. Min vilja är bortblåst. Jag känner mig så otroligt svag, ensam och patetisk. Känner mig fjantig som sitter här och beklagar mig också men ibland hjälper det bara med ord. Att få skriva av mig. Jag har fråga runt om att börja träna på må bättre. Dels kan det vara skönt att få komma bort hemmifrån och vara lite själv och sen att få ut den negativa energin i kroppen. Jag hatar hur den bubblar i mig och nästan kväver mig. Jag borde känna mig glad. Men jag vet inte om det är jag som mår dåligt eller om det är biverkningarna som gör att jag mår dåligt. Men samtidigt känner jag att nått måste göras med min kropp. Om jag nu ska få en känslig kropp utanpå vill jag bygga den stark innifrån. Det låter kanske knäppt men det är så jag vill göra. Men då är frågan, kommer man verkligen åka och träna? Är det värt att betala så mycket pengar för att träna mitt i skolan och jobb och tjejjouren? Jag vet inte faktiskt... Men det som drar är att jag äntligen är nere på den vikt jag är nöjd med så det skulle ju vara kul å bygga upp kroppen faktiskt. För en gång skull har jag en bra utgångspunkt och det är jag grymt nöjd över..

Åh varför kan jag aldrig bli nöjd med mig själv? Varför ska jag alltid hitta nått jag bara inte kan acceptera och vill ändra på... 
Borde göra de klassiska övningarna. Ställa sig framför en spegel och säga: Du duger som du är!
Skittöntigt ja men ibland hjälper det. Ibland alltså.
Nu sitter jag på kvällarna och tröstäter igen. Ja jag har varit en sån som smygäter. Jag skämdes och gömde alla gosaker jag åt. När jag va yngre och bodde hemma cyklade jag till affären och gömde godis och påsar med chips så mamma inte skulle se. Jag har inte gjort det på några år nu men det är så lätt med småsaker. När karn somnar tar jag mig en liten kaka eller en liten bit av nått annat gott så han inte ser. Det blir inte där hejdlösa som förr men det blir nått liksom.. 
Ja herre gud, bara för man blivit vuxen betyder det inte att den där osäkra tonårstjejen inte vill komma fram ibland...