Ja då va man hemma igen. Jag kan ärligt talat säga att jag inte är glad för att vara hemma. Det är skönt på ett sätt att vara hemma i sitt egna hem men jag ville verkligen inte åka hem till Ludvika. Hade jag kunnat hade jag stannat kvar där i Kalmar.  Inget illa ment mot alla här hemma el så men jag va så glad där hemma. Inget bråk och inget tjafs. Min familj och vänner stärker mig. Sen kommer jag hit och jag känner mig svag. Det är som att man tappa sin pubilk. Erik är min klippa men inte när det gäller det känslomässiga. Pappa t.ex ser sånt. Han puttar igång mig. Direkt igår när jag kom hem och mådde dåligt så dök chipspåsen upp. Jag ha inte ätit nått på kanske 5 veckor. Men jag va down och då kom det. Lina min andra halva gav mig så mycket så hon fatta inte. Vi ha fika å festat och umgåtts med barnen mm mm. Och jag känner mig så stark efter allt det där. Men jag vill ha mer. Jag vill ha henne nära mig. Vill kunna ta den där fikan en gång i veckan för att snacka skit om våra karlar, barn men även berömma dem. Kunna gråta el skratta hysteriskt. Jag saknar det mer nu. Nu när man egentligen är i den delen av livet dår man vill ha folk runt sig. Jag vill flytta igen, hem till Kalmar. Mitt hjärta skriker men jag kan inte göra det. Jag måste stanna för jag gjorde ett val för länge sen som gjort att vi ha släppt ankarn här. Man kan inte slita upp den nu när man ha spritt så många rep runt om. Sliter man upp det så sliter man upp en massa saker som inte håller samman. Jag måste hitta hemmakänslan här igen. Den som försvann någonstans där nere.

Vi va till sommarstugan idag men hallå, vad kallt det är. Vi satt på bryggan och åt lunch men vi frös som bara den. Fy vad kallt det blåste från sjön. Ludvika ha verkligen blivit ett mellanting för vädret. Så vi åkte hem igen. Är ju ingen ide att sitta där å frysa. Maten smakar inge gott då men Manda hon brydde sig inte alls hon. Fixade lite med köket idag. Skönhets detalj bara...